|
Sommaren är snart slut och vi har varit med om ännu en underbar tredagarstur. Vid det här laget har Memory och jag hunnit med 4 stycken. Eftersom alla turer har varit speciella på sitt sätt, så tänker jag skriva lite om varje. Jag hade hört talas om denna minisafari i flera år, men alltid skjutit på det till nästa år och skyllt på att hästen är så svår att få i skaklarna. Men en sak ska ni veta, att har ni en inkörd häst med liknande olater så är denna tur perfekt eftersom alla hjälps åt med varandras hästar. Dessutom blir hästarna rätt medgörliga efter några mil framför vagnen.
Nu till Ramkvillarundan 1993. Som vanligt var det underbart väder. Jerry och Kenneth, som höll i årets tur, hade valt att besöka Ramkvilla marknad. Det blev succe. Vi band upp hästarna utmed ett långt rep under träden och satte oss att äta vid vagnarna. Det var många som kom fram och pratade. Särskilt äldre kände igen sig och nämnde den gamla goda tiden. Vi försökte, om möjligt, att lägga turerna i samband med något där det finns publik eftersom det är ovanligt att se en karavan av gamla fjädervagnar och det verkar vara väldigt uppskattat.
1994 arrangerade Karl-Axel rundan runt Linneryd. Det var otroligt varmt denna gången. Sammanlagt var vi 19 hästar. Många hade med sig unghästar som behövde lära sig lite vett och etikett. Men jag lovar, innan helgen var slut, var alla fromma som lamm och kunde sin sak. Härligast med denna rundan var alla sjöar vi stannade vid för att svalka oss. Otroligt vilken känsla att se alla dessa hästar i vattnet samtidigt. Även de mest vattenskygga går i bara för att andra gör det. På lördagen stannade vi till i Korrö och på kvällen blev det grillfest hos familjen Arvidsson i Bredebäckshult.
1995 var det min tur att knåpa ihop en 3-dagarstur. Eftersom Nicklas bara var några veckor gammal, och jag inte kunde vara med hela tiden, så lade jag rundan väldigt nära här runt Alvesta och tur var väl det. För fastän jag hade planerat allt in i minsta detalj med kartor, antal km, rastplatser, sjöar och övernattning, så hade jag glömt det viktigaste: ATT BESTÄLLA FINT VÄDER. För första gången på alla tredagarsturer var inte solen med oss. På fredag eftermiddag brakade ett åskväder lös som inte var av denna värld. Det var 5 km kvar hem till mig där vi skulle bo över natten, när himlen öppnade sig. Alla travade hem i raskt tempo. Som tur reagerade inte hästarna över åskan. Men när vi kom in på gårdsplanen och Kenneth stannade sitt ekipage under våra stora Popplar, så fick Rickolina en rejäl stöt. Kenneth som redan hoppat av från kuskbocken, drogs omkull och fastnade i ekrarna när hästen skenade iväg. Som tur reagerade Jerry snabbt och gensköt tvärt med sin häst och vagn framför och klämde upp Rickolina mot staketet. Medan alla selade av och släppte hästarna i hagen, tog våran sjuksköterska Inga hand om Kenneth. Som tur hade han ”bara” fått rejäla skrapsår över hela vänsterbenet och armen (men Kenneth fullföljde alla 3 dagar utan större problem, de kom senare). Ute regnade det så mycket att det var som en vit vägg framför ögonen. Alla flydde på var sitt håll. In på logen, i bilar och huset. Bilarna vibrerade, stackarna på logen fick en stöt och inne i huset flög glödlamporna och tapeterna sprack. Framåt 20.30 var allt över och det blev sådär underbart klart ute i luften. Det stod 30 cm vatten över hela gårdsplanen, men vi plockade fram grillen ändå. Alla pratade i mun på varandra om vad som hänt de sista 2-3 timmarna. Jaha, allt var blött. Tält, kläder, vojlockar ja allt. På natten fick man sova där det var torrt och fanns plats. Antingen i gästrummet, på logen, i lekstugan eller bilen. Telefonen var utslagen, så ingen kunde ringa hem men strömmen kom tillbaka senare på kvällen, så ni kan tro att torktumlaren gick varm. På morgonen hängde dessutom saker för torkning överallt. I träd, på staketet, elstängslet, verandan, bilantennen, ja överallt. Men alla tänkte fortsätta. Detta ovädret hade snarare svetsat ihop äventyrargänget ännu mer. Hela dagen var det uppehåll och vi skulle träffa Smålandsposten vid lantbruksmuseet kl.16.00. Fem minuter innan var det ett litet moln som släppte ner 10mm rakt över Hjärtenholm. Allt var blött igen. En stund senare gick det utmärkt att ta kort. Men nu var stämningen en aningens dämpad. Som tur var gick det att köra en genväg till natthärbärget vid Dansjön. Medan alla ekipagen begav sig dit, åkte jag hem och fyllde hela bilen med tröjor, byxor, overaller, stövlar och filtar för att undsätta de stackars blötdjuren. Med mig hem fick jag mängder att torktumla igen. Kvällen blev åter mycket fin. Alla satt uppe till långt in på natten och värmde sig runt lägerelden, berättandes hästhistorier. Söndagen klarade vi utan regnskur. Alla var mycket belåtna, men såg redan nu fram emot nästa års äventyr.
1996
Och det blev hos Åke i Ormesberga. Som tur var vädret åter med oss. Av alla turer jag har varit med om, kan jag nog påstå att denna var den mest natursköna. Vilken natur, dessa kullar och fina utsiktsplatser över de många sjöarna. Den underbara lukten när man kör genom skogen och man kommer till en glänta med en röd stuga och Smålandsstaket, en stengärdsgård som går ner till sjön. På lördag eftermiddag stannade vi till på Bergs café och mumsade i oss nygräddade våfflor. På kvällen blev det bad med hästarna och lägereld. Det enda som saknades var någon med gitarr.
Så om du känner dig manad och tycker det här låter kul, följ med nästa år och prova på. Jag lovar, ni är fast för gott. Detta är verkligen något i hästväg och det bästa sättet att uppleva naturen på.
VI SYNS NÄSTA ÅR!
|
